Redan under 1700-talet i Frankrike började man att spela ett spel som liknade dagens bingo. Detta spel hette då lotto och spelades ungefär såsom vi spelar idag, dock med annorlunda spelbrickor. Dock kom det spel vi idag känner till som bingo under tidigt 1900-tal.
I New York fans det en leksaksförsäljare som hette Ed Lowe. En dag 1929 var han ute och åkte i områdena kring New York och stötte då på ett tivolisällskap. Här slod det folk samlade kring en bod och spelade ett spel. Spelet gick ut på att utroparen drog slumpade brickor med siffror ur en låda och ropade ut numret. Spelarna hade varsin bricka med rutor med nummer och fanns det nummer som utroparen ropade ut, placerade spelarna en böna ovanpå rutan. Såhär fortsatte spelet tills någon hade en hel rad av bönor på sin bricka. Då ropade vinnaren ”Beano” och spelet var slut. Spelarna var som galna i spelet och varje gång utroparen sa att han skulle stänga sin bod så ville spelarna fortsätta spela. Utroparen berättade sedan för Lowe att han stött på spelet när han var i Tyskland och hade ändrat reglerna lite och hade då skapat spelet Beano.
När Ed Lowe kom tillbaka till New york köpte han några torkade bönoren numreringsstämpel och kartong. Han bjöd in vänner och tog rollen som uppropare. Det gick inte lång tid innan hans vänner spelade Beano med samme iver och begeistring, som han hade sett på tivolit. Ed såg på en av spelarna att hon var nära att få en hel rad med bönor. När hon till slut fick det visste hon inte vad hon skulle säga så det enda hon fick ur sig var ”Bingo!”. Efter detta kallade Lowe spelet för just bingo och tjänade massa pengar på att sälja spelbrickor.